Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora

Podcast i Vetenskap & Hälsa

Webbplatsen Vetenskap & Hälsa är ett samarbete mellan tre viktiga aktörer i södra Sverige: Lunds universitet, Malmö universitet och Region Skåne. Vetenskap & Hälsa, som också ger ut en tidskrift två gånger om året, vill informera om forskning inom medicin, hälso- och vårdvetenskap i Skåne på ett enkelt, informativt och sakligt sätt.

Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora har under sina inledande verksamhetsår haft kontakt med redaktörerna för Vetenskap & Hälsa eftersom vi vill berätta om medicinsk humaniora i detta forum (också). Nu bygger Vetenskap & Hälsas arbete primärt på publicerade forskningsrön. ”Men vi vill göra en podcast – med Katarina Bernhardsson”. Och en podcast blev det: ”När Kafka gör läkare mer empatiska” [länk nedan]. När jag talade med Jenny Loftrup (vetenskapsjournalist och den som intervjuar Katarina i podcasten) någon vecka efter att podcasten lagts ut på Vetenskap & Hälsas hemsida, berättade hon att den fått många lyssnare redan. Tydligen hade detta förvånat, eftersom podcasten är “lite annorlunda” jämfört med andra. Om Vetenskap & Hälsas poddar handlar om t ex klimakteriet, diabetes eller om åldrande, så attraherar de lyssnare som så att säga är i ”den primära målgruppen”. Vår primära målgrupp verkar vara stor – läsare av denna blogg ingår också i den, det är jag rimligt säker på.

Såhär skriver Vetenskap & Hälsa på sin hemsida:

” Blivande läkare läser idag medicinsk humaniora. Vi intervjuar litteraturvetaren Katarina Bernhardsson från Lunds universitet om hur skönlitteratur och diskussioner med kursare hjälper studenterna att förstå mer om både sig själva och sina patienter. För i skönlitteraturen, precis som i livet, möter läkarstudenterna en mångfald av människoöden, öppna för olika tolkningar och de stora existentiella frågorna. Jenny Loftrup ställer frågorna. Länk till mer information och textversion”

Länk till själva poddavsnittet på SoundCloud: Stream episode När Kafka gör läkare mer empatiska by Vetenskap & hälsa podcast | Listen online for free on SoundCloud

09/06/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

I medierna Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gästbloggare: Anna W Gustafsson

Omslag till boken: Det är en gåva att få sova som ett barn.

En av våra medarbetare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora, Anna W Gustafsson, har just kommit ut med en bok: “Det är en gåva att få sova som ett barn“. Jag läste den. Och så bad jag Anna gäst-blogga. Det gör hon nu om:

När forskning, liv och skrivande möts: en personlig skildring av livet i barncancervärlden

Som forskare formas man hela tiden av sina erfarenheter. Nya horisonter öppnar sig, blicken ändrar sig. Det hände också mig. När jag var nyantagen doktorand med fullt fokus på politiska pamfletter under 1700-talet insjuknade min son, 21 månader gammal, i leukemi. I 2,5 år levde vi i barncancervärlden. Det var som om själva livet skiftade gestalt och blev något annat. Allt förändrades, också vi.

Under de åren bloggade jag, för släkt och vänner som bodde långt bort, för de som inte vågade höra av sig, och för andra familjer i barncancervärlden som följde vår blogg. Men efteråt, när behandlingen var färdig och allt hade gått bra, lämnade jag också bloggen. Jag laddade ner den som textfil och den blev liggande. I 16 år.

Vi kastade oss in i vardagen igen. Det var inte lätt, men det var en lättnad. 1700-talets politiska debatt var som lördagsgodis. Men när avhandlingen var klar, det var då tiden i barncancervärlden började märkas, då min ändrade blick började synas också i min forskning. Jag fick en post-doc på Vårdalinstitutet och undersökte kommunikation mellan invandrarfamiljer och läkare i barndiabetesvården.

Senare arbetade jag i ett projekt där vi undersökte de metaforer vuxna patienter i palliativ cancervård använde för att tala om sin cancer. Projektet var en direkt konsekvens av min ändrade blick. När man befinner sig i en sårbar situation blir man hudlös. Man letar ord som kan fånga de nya erfarenheterna. Och man snubblar över orden: det störde mig ofta att man pratar om barn med cancer som ”krigare”, min två-åring krigade inte, han behövde få leka, få vara barn, få skratta. Men det var det språk som fanns till hands: alla använde kampmetaforer. Sådant diskuterade vi i vårt projekt.

Men inte förrän nu, när min son är tjugo år och på väg ut i livet, har jag återvänt till bloggen. Det var som att det gick upp för mig att bloggen behövde bli en bok. När jag började redigera bloggen så var det som om flera berättelser tog form – berättelser som behövde berättas.

Det var berättelser om lek och lekens betydelse för ett barn som är sjukt och dess syskon.

Det var berättelser om vad livet blir med svår sjukdom i familjen: vardagen, det skoningslösa och ändlösa i dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. De flesta patografier eller sjukdomskildringar är skrivna i efterhand, gestaltade; pregnanta och laddade ögonblick har valts ut för att fånga viktiga aspekter. Men vad gör det med en att leva i det dag efter dag? Jag ville bevara den autenticiteten, jag ville berätta om det skoningslösa i det. Därför är formen fortfarande bloggens, de autentiska anteckningarna är kvar, bara redigerade stilistiskt.

Det var berättelser om mötet med vården. Sjukhuset och avdelningen som blev ett andra hem. 150 nätter på sjukhus. Vad betyder det att leva med sjukdomen, blodvärdena, cellgifterna, sövningarna, antibiotikakurerna i 2,5 år, varje dag. Hur blir mötet med sjukhuset då? Det är vårt liv, det är deras jobb.

Det var berättelser om rädsla, om livet och döden, men jag visste inte, och vet inte, vad det blir för berättelse för andra, som inte var med. Som forskare har man ofta full kontroll över hur ens forskning kommer att läsas och förstås. Som författare till en bok om personliga erfarenheter är det något helt annat. Jag får helt enkelt se vilka berättelser som uppstår i mötet med läsaren. Kanske kan boken vara någon till stöd. Kanske kan den rentav ändra någons blick?

Länk till boken “Det är en gåva att få sova som ett barn”: https://www.bod.se/bokshop/det-aer-en-gava-att-fa-sova-som-ett-barn-anna-w-gustafsson-9789180804110

23/05/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

I medierna Medarbetare

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Existentiell motståndskraft

Lunds universitet har under flera år avsatt medel för tematiska samverkansinitiativ, som söks internt inom Lunds universitet och som förutsätter autentisk samverkan med parter i det omgivande samhället. Det är alltid hård konkurrens om medlen. Jag har alltid undrat varför. Det är inte särskilt mycket pengar till vart och ett av initiativen (mellan 500tkr-800tkr/år) och det är mycket tid och kraft som ska plöjas ner i en ansökan. Jag vill tro att intresset för att vilja ”få” ett tematiskt samverkansinitiativ handlar om det som är själva grundidén bakom universitetets satsning: det breda tvärvetenskapliga samarbetet inom akademin (minst tre fakulteter ska vara representerade) i samverkan med aktörer med tydligt syfte att göra skillnad. Vem vill inte jobba med det, liksom?!

Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora är med i ett av de senast beviljade samverkansinitiativen: Existentiell resiliens: Kontemplation, estetik, medkänsla (ERiCi). Martin Garwicz, professor i i integrativ neurofysiologi och centrumledare för BRCMH, är en av tre projektkoordinatorer. De andra två koordinatorerna är Christine Wamsler, professor i hållbarhetsvetenskap vid Centre for Sustainability Studies, LUCSUS och Max Liljefors, professor i konsthistoria och visuella studier.

Initiativet utforskar rollen av kontemplation, estetik och medkänsla för att motverka stress, fragmentering och förlust av mening som ligger till grund för dagens samhälleliga kriser. Det innebär att stödja existentiell motståndskraft genom integrerade tillvägagångssätt som länkar samman konst och hälsa, natur och hälsa, inre förändring, relationsbyggande och hållbarhet på individuell, kollektiv och global nivå.

Samverkansinitiativet har alltså forskningsanknytning vid Samhällsvetenskapliga, Medicinska, Konstnärliga och Humanistiska/Teologiska fakulteterna vid Lunds universitet samt vid SLU i Alnarp. Forskarna samverkar med representanter för professioner inom hälso- och sjukvården, hållbarhet, skolor och högre utbildning.

Läs gärna mer om samverkansinitiativet i artikeln: Den inre resan mot en hållbar framtid (på Lunds universitets webbplats).

Martin och Max vid eventet “The Unexpected” 1 juni 2023 när de talar om samverkansinitativet.

15/05/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Projekt

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

”Afternoon Tea” – ett framgångsrikt möteskoncept

Afternoon tea. Photo: Manki Kim/unsplash

Vi har närt en känsla av att det är fler än vi som anser att medicinsk humaniora är något som kan berika vårdprofessionsutbildningarna. Den känslan har bekräftats det senaste året, inte minst i höstas när vi bjöd in till vårt allra första ”Afternoon Tea”. Tanken med ”tea-et” är att skapa ett återkommande forum för alla som arbetar med professionsutbildning inom människovårdande yrken, och som är intresserade av att använda metoder från medicinsk humaniora i sin undervisning. Jag ska villigt erkänna att jag brukar försöka ducka möten som äger rum så sent som 16.00-17.30. Men det gör minsann inte andra! Med skohorn fick vi plats med alla 30 deltagare från många olika ämnen och program även nu den 18 april.

Temat denna gång var ”Samtalet som yrkespraktik”. Pia Dellson (borde få titeln hedersbloggare) sammanfattar vad som hände:

Två medarbetare vid BRCMH, Elinor Schad, psykolog och kursledare vid psykologprogrammet, och Anna W Gustafsson, som är språkvetare och arbetar vid Språk- och litteraturcentrum, rapporterade om ett pilotprojekt där psykologstudenterna på termin 1 har fått prova på metoden CARM, Conversation Analytic Role-play Method. Psykologstudenterna har i utvärderingen av det nya kursmomentet uttryckt att de fått många aha-upplevelser om samtal och en fördjupad syn på sitt framtida yrke.

Anna berättade om metoden och sedan ledde hon och Elinor tillsammans en prova-på-session.

Pia Dellson, läkare och filmvetare vid BRCMH, berättade tillsammans med Marianne Kylberg och Pia Hovbrandt som är universitetsadjunkter på arbetsterapeutprogrammet om hur de i samarbete infört en medicinsk humaniora-strimma kring film på termin 1 (som ni även läst om här). Studenterna har fått se filmen En oväntad vänskap och diskuterat synen på funktionsvariationer och rehabilitering, vilket lett till betydelsefulla insikter. Som ett moment i kursmålet utveckling av professionell kompetens har studenterna därefter skrivit essäer om sin syn på sin framtida yrkesroll, och enligt kursledarna har filmseminariet lett till tydligt fördjupade reflektioner jämfört med tidigare kurser.

Martin Garwicz, centrumledare för BRCMH, ledde slutligen en diskussion om hur medicinsk humaniora kan användas inom utbildningarna och hur man kan skapa utrymme för dessa metoder och moment.

Och eftersom eventet nu anordnats två gånger är det härmed att betrakta som en lundensisk tradition. Vi återkommer till hösten med ett nytt rafflande program, te och varma scones! Vill ni vara säkra på att inte missa inbjudan till nästa Afternoon Tea, mejla till Asa.Thormahlen@med.lu.se

02/05/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Alumn blev “utskrivningsklar” – och krönikör

Sophie Cervin var en av de läkarstudenter som gick den valbara kursen “Medicin som humaniora” i höstas. Hon bestämde sig för att arbeta om sitt examensprojekt till en krönika i Läkartidningen och nu är den publicerad! “Och nu är du utskrivningsklar” heter krönikan och såhär skriver Sophie:

“Under de sista veckorna på läkarprogrammet i Lund gick jag en valbar kurs, »Medicin som humaniora«, vilken gav mig möjlighet att reflektera över den utbildning jag höll på att avsluta och det yrke som väntade mig, bara några veckor fram. Min kliniska blick, mina medicinska glasögon, fick en ny lins och det tycktes som om alla detaljer som annars hade varit svåra att prata om under utbildningen blev mycket skarpare. Så började jag fundera på mig själv och mina kursare och vad vi gått igenom tillsammans under en fem och ett halvt år lång utbildning, en akademisk och intellektuell omstöpning för att lära oss att simultant hålla distans och visa empati – att vara känslomässigt engagerade samtidigt som vi kliniskt observerar. Och alltmedan examen närmade sig började jag fundera mer och mer på mig själv som utskrivningsklar – jag kommer inte längre att vara inskriven på universitet, jag kommer inte längre att få allt det jag ska lära mig under terminen serverat på ett fat i form av kursmål, och jag kommer inte längre att kunna hävda att jag inte har något medicinskt ansvar. Jag släpps ut från avdelningen, något så när färdigbehandlad. Och det har vi ju fått lära oss, att ingen patient går hem utan utskrivningsinformation.”

Redan här får vi på Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora gåshud. Tänk er själva. Att få läsa att det vi jobbat så länge och mycket med faktiskt kan få precis den effekt vi eftersträvar. Och får läsa om det i ett helt annat format än kursvärderingar (men vi klagar inte över dem, tro inte det! Det finns för övrigt blogginlägg om kursvärderingars ovärderliga innehåll här och här och här och här.)

Ännu ett citat från krönikan bjuder jag er på, det handlar om den “utskrivna” läkarens uppgift. Det gick rakt in i solarplexus på mig:

“Det är dags att planera inför framtiden. Tänk på vad som är din uppgift. Att bota. Kan du inte det, då ska du lindra och trösta med de medel du har. Patienterna kommer till sjukhuset för att de är rädda och vill ha hjälp. De kommer att lägga hela sin ångest och rädsla hos dig, och du måste kunna ta emot det utan att själv bli uppäten. Lyssna på patienten. Hon är din lärare. Lyssna.”

Läs den fullständiga krönikan av Sophie Cervin i Läkartidningen här:
Och nu är du utskrivningsklar (lakartidningen.se)

12/04/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

I medierna Studentutsagor

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Och priset går till….

I november 2022 fick vi på Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora syn på en notis:

“Känner du en inspirerande ledare och/eller en bra förebild inom medicinska fakulteten?”

Frågan ställdes av Future Faculty. Future Faculty organiserar forskare med doktorsexamen som ännu inte har fått en permanent/fast anställning. Future Faculty strävar efter att förbättra förutsättningarna för unga forskare vid Medicinska fakulteten och att främja utvecklingen av transparanta karriärmöjligheter. Och så delar de ut utmärkelse till akademiska ledare vid medicinska fakulteten: The Minerva Award.

Vad gjorde vi, då? Vi nominerade Martin. Martin Garwicz, Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humanioras centrumföreståndare. Naturligtvis gjorde vi det, han uppfyller alla kriterier för utmärkelsen: han är en bra förebild, som föregår med gott exempel och höjer ribban för akademisk integritet. Han står också (upp) för akademiska värderingar Ärlighet, Tillit, Rättvisa, Respekt, Ansvar och Mod.

Efter en lång och grundlig nominerings- och granskningsprocess, bl a genomförd av en extern granskningskommitté, kan vi nu äntligen avslöja den glada nyheten: Martin Garwicz belönas med Minerva Leadership Award!

Future Faculty’s motivering lyder:

“Martin Garwicz is a remarkable and widely admired individual who excels as a leader, teacher, mentor, and colleague. He is appreciated for the openness and positive atmosphere he creates there, and the way he inspired others to do their best. His genuine commitment to fairness was reflected in treating diverse groups as equals and in making sure everyone at the table gets a say. Martin has successfully established a culture of openness and trans-faculty collaboration between researchers, earning the respect and trust of those around him. His embodiment of the core values promoted by the Minerva Leadership Award – honesty, trust, fairness, respect, responsibility, and courage – is truly remarkable.”

För oss är det här som att få en Oscar, fast bättre!

22/03/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Organisation

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Alumner – en hittills outforskad kunskapskälla?

Sedan 2008 ingår medicinsk humaniora som valbar kurs på läkarprogrammet vid Lunds universitet och som kursmoment och seminarier på terminerna 4, 6, 8 och 9. I mitt tidigare arbetsliv minns jag hur svårt det var att få studenterna att fylla i kursvärderingar och när de gjorde det var de ofta korta, med fokus på vad som kunde göras bättre nästa gång (vilket i o f s är välkommet, men lite… ta-da…).

Med kursvärderingarna från läkarprogrammet mötte jag motsatsen. Långa fritexter, fylld med idel beröm för kursledarna och vad medicinsk humaniora betydde för dessa studenter, på väg ut i läkaryrkeslivet. Exempel på vad de skriver hittar ni här och här.

Vi skulle förstås bara kunna luta oss tillbaka och njuta. Varför ändra något som helt klart fungerar bra och fungerat bra under många år? Men. Föreställ dig det forskningsmaterial som dessa kursvärderingar utgör. Tillsammans med listorna över examensarbeten. Och den känslan studenterna uttryckte i dessa utvärderingar – känslan av djupare förståelse både för sig själva och för kollegor och patienter.

Håller det här i sig genom åren? Ska vi lägga till/ändra något i kursen för att bättre relatera med det vardags- och yrkesliv som läkare upplever?

Ett stort alumni-projekt startade hösten 2022 – för att vi vill hitta svaren på ovanstående frågor (och fler). Vem ska bättre berätta för oss än våra tidigare studenter? I skrivande stund landar ett frågeformulär i e-mail-in-boxar, snigel-postlådor och LinkedIn-messenger-lådor för hundratals tidigare läkarstudenter. Flera av våra medarbetare är engagerade i detta projekt, som vi hoppas även kommer att innehålla ett alumn-symposium i september 2023.

Om du vill veta mer om vårt alumni-projekt, kontakta Christopher.Mathieu@soc.lu.se

15/03/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Projekt Studentutsagor

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ökad synlighet – vad betyder det egentligen?

Jag har haft den stora förmånen att arbeta med kommunikation inom universitetsvärlden från och till under flera år. Ett ord som används ofta är ”synlighet”. En verksamhet ska få ökad synlighet genom att till exempel presenteras smakfullt på en hemsida eller att andra intressenter länkar till sagda verksamhet eller att verksamheten har en närvaro på sociala medier. Och sånt.

Precis som många andra verksamheter, har också Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora krav på sig att ”öka synligheten”, det står tydligt i föreskrifterna och i verksamhetsplanen. Och vi vill faktiskt inget hellre, nu när vi har mycket vi vill visa upp och prata om. I verksamhetsplanen står det också att vi ska ta fram kommunikationsplan, så det är gjort (två gånger om, till och med).

Vad mer? Jo, vi startar en blogg, såklart. På svenska och engelska – för vi vill ju ha ökad synlighet internationellt också. Och så tar vi fram en trycksak – en sorts: ”Vad vi är och vad vi gör”- presentation. Och den blev supersnygg!

BRCHM_broschyr_2022_uppslag Ladda ner

Nu under vintern, så byggde jag webb. Två sprillans nya webbplatser har sett dagens ljus, med nya url-ar:

Svensk: https://www.medicinsk-humaniora.lu.se/
Engelsk: https://www.medical-humanities.lu.se/

Till webbplatserna finns kalendarium, så att vi äntligen kan lägga ut alla våra event på ett synligt sätt.

https://www.medicinsk-humaniora.lu.se/calendar
https://www.medical-humanities.lu.se/calendar

Jaha, kan vi sätta ”check” i den där ”ökad synlighet”-rutan nu? Mjae. Bara för att det finns läsvärda bloggar (!), snygga trycksaker, intresseväckande hemsidor och inbjudande kalendarier, så uppnås bara ökad synlighet om läsare faktiskt hittar dit och tipsar andra läsare. Bummer.

03/03/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gästbloggare Pia Dellson

Vi bjuder på ännu en gästblogg såhär i oxveckorna, denna gång från Pia Dellson, filmvetare, läkare och medarbetare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora.

Kan film hjälpa arbetsterapeutstudenter att tänka bredare om hälsa och ett meningsfullt liv vid funktionsnedsättning? Marianne Kylberg undervisar på arbetsterapeutprogrammet, och ville prova att använda medicinsk humaniora i undervisningen.

”Arbetsterapi handlar om att skapa förutsättningar för personer att vara aktiva och delaktiga i samhället. För oss arbetsterapeuter är hälsa något mer än bara frånvaro av sjukdom vilket vi diskuterar mycket kring med våra studenter redan från första terminen. När möjligheten att samverka med medicinsk humaniora dök upp funderade jag tillsammans med några lärare på arbetsterapeutprogrammet på hur ett undervisningsmoment skulle kunna läggas upp för att fördjupa studenternas perspektiv på hälsa. Vi bestämde oss för att utgå från filmen En oväntad vänskap”, berättar Marianne Kylberg.

Filmen handlar om en totalförlamad man som får en ny personlig assistent som tänker utanför den vanliga boxen. Tillsammans med Pia Dellson genomfördes ett pilotseminarium. Det blev många spännande diskussioner kring bemötande och hur exempelvis humor kan användas i samtal mellan professionella och patienter. Var går gränsen för att använda humor?

Reflektionerna handlade också om att en funktionsnedsättning inte alltid utgör hinder för att vara aktiv, utan att problemet många gånger uppstår i det sociala och kulturella sammanhanget man befinner sig i, dvs hur normer och värderingar påverkar vad vi tillåts göra och inte göra. Med stöd och uppfinningsrikedom skapas möjligheter att vara aktiv snarare än begränsad.

”Att se och diskutera film är ett spännande sätt att utforska känslor och upplevelser i mötet med patienter och deras liv. Jag har länge haft filmseminarier på läkarprogrammet, och det är kul att nu få möta studenter på andra professionsutbildningar och höra deras perspektiv”, säger Pia Dellson.

Med studenternas positiva återkoppling i ryggen planerar de nu för ett nytt seminarium senare i vår.

16/02/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gästbloggare Jonatan Wistrand

Det är hög tid att låta andras röster än mina höras här i bloggen. Under våren kommer ni att få läsa bloggar som är skrivna av medarbetarna vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora. Först ut är Jonatan Wistrand, Ph.D och ST-läkare, som berättar om ett pågående samverkansprojekt. Han har skrivit bloggen i ett uppfriskande artikelformat. Väl bekomme.

Några ord på vägen – ett diktprojekt i vården

Bildkonsten har sin givna plats på våra svenska sjukhus. Men hur är det egentligen med diktkonsten? Just nu pågår arbetet inför en diktutställning vid Skånes universitetssjukhus i Lund.

Med start vår/sommar 2023 kommer dikter skrivna företrädesvis av patienter i psykiatrin ställas ut i psykiatriska klinikens lokaler på Baravägen 1 i Lund.

Det handlar om att se synliggöra sjukhuset som ett rum för erfarenheter och känslor. Ett rum för poesi.

“Sjukhusmiljön är inte bara en plats för medicinska utredningar och behandlingar utan också en plats där livserfarenheter tar form” säger Jonatan Wistrand, läkare och medarbetare vid BRCMH som leder arbetsgruppen.

Utgångspunkten i projektet är föreställningen om diktens outnyttjade potential.

“Dikten fungerar anmärkningsvärt väl i vår tidsålder där uppmärksamhetsspannet inte alltid är så långt men behovet av reflektion desto större”, fortsätter Jonatan Wistrand

Dikterna kommer finnas synliga i hissutrymmen, sjukhuskorridorer och trappsteg i psykiatrihuset. På patser där man passerar förbi.

“Vi vill verkligen att dikterna ska fungera som Några ord på vägen, både bokstavligt talat och på ett djupare plan. Formuleringar fångade i farten som öppnar upp för tankar kring vad sjukdom och sjukhusvistelse innebär”, säger Jonatan Wistrand.

Bakom projektet står Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora i samverkan med Lunds kommun, Region Skåne, Sjukhusbibliotektet och Sjukhuskyrkan i Lund.

29/01/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Projekt

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Våra medarbetare

Efter förra blogginläggets genomgång av de organisatoriska grundförutsättningarna, liksom vår organisatoriska och fysiska placering, kommer vi nu till det som alla verksamheter kallar ”sin viktigaste resurs”: Medarbetarna. I vår verksamhet råder det inget tvivel om att människorna är avgörande för… allt!

Underlaget till donationen 2020

Det är viktigt med långsiktighet, att forskare i olika skeden i karriären anställs, extern expertis ska knytas till centrumet och att starka, permanenta, band knyts till humanistisk/teologiska fakulteterna och samhällsvetenskapliga fakulteten bland annat genom s k forskningsutrymmen (del av anställning). I centrumets föreskrifter finns personalkostnaderna specificerade per år och där ser man också medicinska fakultetens ansenliga medfinansiering och vad det är tänkt att den ska gå till under årens lopp.

Verksamhetsplanen

Verksamhetsplanen blev faktiskt spikad utan att vi anställt en enda person, utom centrumledning och den administrativa centrumkoordinatorn. Det kändes konstigt i stunden. Alltså att ange den konkreta riktningen där det ännu inte finns medarbetare som kan genomföra – eller definiera – verksamheten. Men tack vare verksamhetsplanen fick vi klart för oss att vi behövde en palett av kompetenser för att komma i gång på rätt sätt. Dessa ”taktiska” insikter dokumenterade vi i en kompetensförsörjningsplan.

Konsekvenser, mervärden

Så i stället för att utlysa 1-2 anställningar inom ämnet medicinsk humaniora, att försätta oss i långa rekryteringsprocesser som riskerade att göra oss medarbetar-lösa i viktiga uppstartsår, fick vi styrelsens välsignelse att utlysa just forskarutrymmen: 20% av en anställning går vi in och betalar för ett antal forskare/kliniker inom HT, S och M samt inom Region Skåne. Sagt och gjort: Ett oerhört tight schema hade vi. Från kravprofil till anställning tog det endast två månader – det inkluderade bl a intervjuer med 36 personer. 11 av dessa personer anställde vi och vi möttes alla för första gången den 25.1 2022 – för nästan precis ett år sedan.

Mervärden vi sett och ser som följd av rekryteringarna? Vad ska jag säga… Stoff till hundra bloggar. Minst. Så småningom kommer medarbetare själva att blogga här. Stjärnuppställningen i sin helhet och deras egna utsagor om sitt första år vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora finns här.

14/01/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Organisatoriska former

Så, tillbaka till grundplanen för blogginläggen…

Det logiska är att börja med att berätta om organisationen och introducera er till var, organisatoriskt och geografiskt, ni kan hitta Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora. Jag anar att ni egentligen vill veta mer om vad vi håller på med och med vem – det kommer…

Underlaget till donationen 2020:

Enligt BRCMHs föreskrifter ska centrumet ska vara organisatoriskt placerat vid Medicinska fakultetens institutioner, fysiskt placerat i Medicinska fakultetens lokaler i närheten av Medicinska fakultetskansliet (avsteg kan göras om BRCMHs styrelse och/eller Medicinska fakultetens lokalorganisation anser det).

Styrelsens ansvarar för centrumets akademiska utveckling. I detta ansvar ingår också att utvärdera verksamheten. En första utvärdering görs efter två år med fokus på organisation, ledningsfunktioner, bemanning och förutsättningar för vetenskaplig utveckling av centrumet.

Ledningen för BRCMH ansvarar för taktiska och operationella ställningstaganden.

Centrumledare ska komma från medicinsk fakultet, biträdande centrumledare ska komma från humanistisk, teologisk eller samhällsvetenskapliga fakulteterna.

En verksamhetsplan ska upprättas årligen och beslutas av styrelsen. Verksamhetsplanen ska ligga i linje med universitetets och medicinska fakultetens strategiska styrdokument.

Verksamhet

BRCMH ligger idag organisatoriskt under Institutionen för experimentell medicin (EMV). Centrumledningen träffar prefekten, Tomas Deierborg, och administrativ chef, Sofie Magnusson, minst en gång per termin. Vi får också stöd i såväl ekonomi- som HR-frågor (vad vi ska göra utan Nour Alhamidi, vår underbara ekonom som går vidare till annan anställning i februari vet vi faktiskt inte riktigt). Just nu är vi inhysta i två trivsamma rum på Biomedicinskt Centrum i Lund.

Ledamöter i BRCMHs styrelse speglar avsikterna i underlaget från 2020. Centrumledningen består i dagsläget av centrumledare Martin Garwicz och bitr centrumledare Katarina Bernhardsson. BRCMH har också knutit Anders Palm till sig som senior rådgivare och anställt mig som centrumkoordinator, en ”administrativ funktion”.

Under sommaren 2021 fastställdes vår verksamhetsplan, som har legat till grund för både ”content” och ”structure” vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora.

Konsekvenser, mervärden, med mera

Att tillsätta en ny styrelse och en ny centrumledning under en pandemi där fysiska möten inte kunde genomföras hade tveklöst konsekvenser för uppstarten av centrumet. Zoom-möten i all ära, men vi saknade nog alla tid att gå på djupet i vissa frågor. Men det saknas inte engagemang, varken då eller nu! Under hösten har styrelsen bl a diskuterat formerna för utvärderingen.

De av er som ofta går upp (och ner) för Sölvegatan i Lund (del av Lunds Kunskapsstråk), så är byggandet av Forum Medicum ingen nyhet. Detta stora glas-och-stål-komplex ska stå klart under 2023 och BRCMH har fått sig tilldelat 5 arbetsplatser i öppet kontorslandskap + 2 kontor, precis intill bl a MedCUL, Medicinska fakultetens Centrum för Undervisning och Lärande. Vi ser verksamhetsmässiga synergier på kort och lång sikt och är, efter inplaceringsprocessen, helt övertygade om att vi får roligt tillsammans. Vi hade under lokalprocessens gång också mycket kontakt med medicinsk etik. Att samarbeta också med medicinsk etik ser vi fram emot – fastän vi inte kommer att hålla till i samma hus.

Verksamhetsplanen har verkligen visat sig vara en robust ”ledstång” att hålla sig i, inte enbart för centrumledningen utan också för våra medarbetare!

13/12/2022

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Organisation

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar