Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora

Gästbloggare Katarina Bernhardsson

Ibland när vi sitter och resonerar om vad vi ska presentera i något sammanhang och hur, så brukar jag säga till min kollega Katarina Bernhardsson, docent i litteraturvetenskap, universitetslektor i medicinsk humaniora och bitr. centrumledare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora: ”Kan inte du bara göra din ”grej”, då blir det bra!”. Alla vid centrumet förstår numera precis vad jag menar med det eftersom vi alla upplevt henne ”in action”. Det… händer något … i ett rum när Katarina gör sina övningar (oj, det låter som något gymnastiskt!) – oavsett hur många eller vilka som sitter i det där rummet. Jag bad henne sammanfatta vad detta något egentligen är.

Professionell kompetens och personlig utveckling genom litteratur och skrivande

Våra mest efterfrågade kurser och kursmoment, inom och utanför universitetsvärlden, är de som vi samlar under begreppet ”narrativ medicin”. I en pressad studie- eller yrkessituation är det svårt att hitta tiden för reflektion och det är inte alltid lätt att hitta sätt att föra prestationslösa samtal. Att gemensamt ta sig an och kanske kombinera det med att skriva själv kan bidra till såväl professionell- som personlig utveckling. Det gemensamma ”delandet” – lyssnandet och uppmärksamheten, responsen och samtalet – är nyckeln.

Berättelsen i centrum…
Berättelsen är grunden för mycken kommunikation, i allmänhet likaväl som inom hälso- och sjukvård. I berättelsen kan vi möta olika perspektiv, fördjupa förståelsen för andra människor, ifrågasätta saker vi annars tar för givna, reflektera över såväl patienter/klienter som oss själva och kolleger. Hur något är berättat är avgörande för hur vi förstår.

… och samtalet om den
I kursmomenten får studenter/deltagare öva på att tolka och analysera, på att sätta berättelser i relation till sina egna erfarenheter och också öva på den egna formuleringsförmågan. I samtalen där deltagarnas inspel bryts mot varandra och bygger vidare på varandra uppstår något mer än det skulle göra i enskild läsning. I samtalet om berättelsen ökar medvetenhet om språk, ordval, perspektiv och kontexter i professionella likaväl som personliga sammanhang.

Hur går det till?
De olika momenten kan antingen hållas var för sig eller kombineras, de kan göras på ett särskilt tema eller vara processorienterade. Vi kan hålla enstaka seminarier inom ramen för befintliga möten/undervisningsmoment, i syfte att fokusera på de viktiga samtalen. Vi har också erfarenhet av ett flöde av återkommande träffar som kan bygga upp ett mer långsiktigt gemensamt samtal. Metoderna har också visat sig vara värdefulla när man vill uppnå fungerande interprofessionella team, såväl i studentgrupper som i yrkeslivet.

Litteratursamtal
Deltagarna diskuterar litteratur som lästs i förväg. Vi väljer alltid litteratur som vi tror bildar en bra grund för samtal för den aktuella gruppen, ibland kring ett särskilt tema.

Shared Reading
Metoden shared reading innebär att ingen litteratur läses i förväg, utan gruppen läser tillsammans på plats, oftast noveller och poesi. Kursansvarig (läsledare) högläser samtidigt som alla också har texten framför sig. Med stopp inlagda under läsningens gång ges utrymme till diskussion. I dessa diskussioner blir det extra tydligt hur olika personer tolkar texten, berättelsen, och hur gruppen förhåller sig till olika tolkningar.

Kreativt och reflekterande skrivande
På ett prestationslöst sätt görs korta skrivövningar som deltagarna sedan delar med varandra, i gruppen eller i mindre grupper. Genom att skriva, dela, lyssna och ge respons möts deltagarna i en typ av reflekterande samtal som det inte alltid finns så mycket utrymme för i en pressad arbets-/studiesituation.

Vad säger studenterna?
Under 15 år har vi samlat in utvärderingar från läkarstudenter. Vi har samlat några uttalanden på vår blogg (här, här, här och här) – ett litet urval kommer här:

”Jag valde kursen också för att få ett annat perspektiv på medicin än den kalla, konkreta medicinska fakta som man fick från böcker och föreläsningar.”

”… jag uppskattade den möjlighet den skulle ge till reflektion och eftertanke kring olika aspekter av vårt yrke, något jag känt att jag saknat och behövt.”

”Få andra kurser … uppmanar studenten att faktiskt TÄNKA SJÄLV.”

Vill du veta mer om våra moment? Kontakta gärna Katarina.Bernhardsson@litt.lu.se

13/11/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Utbildning Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ny utbildning för ST-läkare, en kurs “of the people, by the people, for the people”

Vi har tidigare berättat om utbildningsinsatser för studenter på olika professionsutbildningar vid Lunds universitet. Men vi jobbar faktiskt också med utbildningssatsningar för nu yrkesverksamma inom vården också. Senast i raden av dessa insatser är en hel kurs, som riktar sig till ST-läkare.

ST-läkare behöver tillgodogöra sig olika typer av kompetensutveckling inom ramen för sin utbildning och de är måna om att den kompetensutveckling de genomgår motsvarar de mål som Socialstyrelsen fastslagit. Ett sådant (del)mål som alla ST-läkare berörs av, oavsett specialitet, beskrivs såhär:

Delmål a2: Etik, mångfald och jämlikhet. Den specialistkompetenta läkaren ska

uppvisa kunskap om innebörden av medicinsk-etiska principer samt kunna identifiera etiska problem och analysera dessa på ett strukturerat sätt

kunna hantera värdekonflikter i det dagliga arbetet

kunna bemöta människor som individer och med respekt oberoende av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder

En av våra medarbetare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora, Jonatan Wistrand, framförde redan hösten 2021 att han tyckte att det fanns för få kurser för ST-läkarna att gå som just uppfyllde detta delmål. Och han visste vad han talade om, eftersom han själv just höll på med sin specialisttjänstgöring. Det som framförallt saknades var kurser där universitetsanknutna forskare från olika discipliner samverkade med vårdpersonal – en viktig kombination för att få till både klinisk förankring och akademisk höjd.

Jonatan började alltså förankra idén om en kurs med solid vetenskaplig grund med autentiska exempel från vården. Och han fick snabbt flera ST-studierektorer i Region Skåne med på båten. Kanske de helst vill lägga kompetensutvecklingsmedel på en utbildning som är framtagen vid Lunds universitet, av forskare och läkare, med forskare och läkare och för läkare? Det är i alla fall min gissning.

Kursansvarige Jonatan ”förpackade” kursinnehållet och tog med flera andra medarbetare som lärare: idé- och lärdomshistorikern Anna Tunlid, litteraturvetaren Katarina Bernhardsson, läkaren och poeten Pia Dellson och filmvetaren Elisabeth Björklund.

Är det bara att köra nu då? Knappast. Det är en sak att ha en riktigt bra kurs, men om ingen hittar den på någon hemsida eller kan anmäla sig till den, då är den inte en framgång precis. Tack vare medicinska fakultetens uppdragsutbildningsenhet fick kursen sin praktiska (vita?) rock: Budget, hemsida, schema, anmälningsinformation, lokaler, förtäring, texter till nyhetsbrev – allt föll på plats: Kurs för ST-läkare: Etik, mångfald och jämlikhet | Medicinska fakulteten (lu.se)

Häromdagen var sista svarsdatum och vi har hela 21 anmälda – fler än vad vi kunde förvänta oss som ”ny utbildningsleverantör”. Vi både hoppas och tror att denna kurs kommer att kunna ges till fler. Personligen drömmer jag om att göra den också digital, så att även andra regioner i Sverige kan erbjuda sina ST-läkare den så småningom.

05/10/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

15-årsjubileum av kursen ”Medicin som Humaniora”

Under de senaste två åren har Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora (med)arrangerat mängder av olika event. Det har varit vetenskapliga workshops och konferenser inom ramen för vårt forskningstema, Empati och Medkänsla. Det har varit populärvetenskapliga evenemang som den omtyckta Kunskapskrogen och föreläsningar av prominenta internationella stjärnor. Vi har ansvarat för nätverksmöten med och för nationella, nordiska och baltiska nätverk inom Medicinsk humaniora och anordnat träffar, Afternoon tea, för utbildningsansvariga inom universitetet med intresse för Medicinsk humaniora.

Varför har vi satsat så till den milda grad med event, kan man undra. Dels vill vi förstås synliggöra (mer om detta här) vårt centrum som vi är så stolta över. Dels har vi sett eventen som ett sätt att synliggöra vilka andra som delar vårt brinnande intresse för medicinsk humaniora, dels inom, dels utanför universitetet. Vid det här laget är vår lista över intressenter lång, må ni tro. Nya idéer från nya kontakter har bidragit till både energi och konkreta samarbeten, en genuin känsla av positiv rörelse framåt.

Men vi glömmer inte grunden, basen, fundamentet. Den 3 oktober kommer vi därför att lyfta kursen ”Medicin som Humaniora”; Den firar 15-årsjubileum i år! Vi har därför bjudit in tidigare studenter, lärare och eldsjälar till ett “Medhumeristiskt” alumni-event. Programmet innehåller återblickar men också inblickar i nuvarande projekt. Vi kommer att höra röster från tidigare alumner, om hur kursen ”Medicin som Humaniora” kommit att färga deras liv som yrkesverksamma och människor. Och det kommer att finnas gott om tid för att återknyta gamla bekantskaper och, förstås, att hitta nya. Ansvarig för symposiet den 3 oktober är ingen mindre än professorn, myten, mr Medhumeri himself: Anders Palm.

Program_3oktober Ladda ner

13/09/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Event Studentutsagor

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Utsikter

Taket i Universitetshusets aula. Foto: Kenneth Ruona

Ni som jobbar vid Lunds universitet (eller för den delen vid SUS i Lund) har knappast kunnat undvika bygget av ett nytt hus vid Sölvegatan. Det nya huset har under hela projekteringstiden kallats för Forum Medicum och är alltså i flera avseenden en stor satsning på att samla Medicinska fakultetens verksamheter i Lund på en geografisk plats. Nu står bygget klart och den stora invigningsfesten äger rum imorgon. Från och med nu ska vi kalla huset för BMC Hus E. Är det tänkt. Personligen är jag tveksam till om det kommer att ”fästa”; ”Vi ses i foajén på Forum” är en fras vi uttalar nästan dagligen och sannolikt kommer att fortsätta att använda…

Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora har hur som helst arbetsplatser på plan 14 i nya huset. Våra närmsta grannar på detta våningsplan är Medicinska fakultetens Centrum för Undervisning och Lärande (MedCul). Det ska bli fantastiskt roligt att umgås och samarbeta(mer) med detta guldgäng. Frågan är vilka som är mest nyfikna på vem och hur våra respektive kompetenser och erfarenheter kan omsättas konkret.

Medarbetarna vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora kommer från olika ämnesdiscipliner/kliniska områden och jobbar för centrumet 20% av sin arbetstid, vilket bloggläsare fick reda på här. Sammanlagt är vi 13 individer, som nu jobbat ihop i lite drygt 1,5 år. I höst kommer vi att samlas en gång i veckan här på Forum Medicum plan 14. Det är många projekt som är på gång, några ska avslutas, några ska fortsätta i någon form, andra ska starta. Så har det i och för sig varit under våren också, men det känns ändå annorlunda att ha alla på samma plats samtidigt.

Medarbetarna själva tycker att klustringen av tiden känns meningsfull – och roligare!

Jag avslutar med den bokstavliga utsikten från våra arbetsplatser här på plan 14. Och nej, det är inte en slump att vi som arbetar med medicinsk humaniora har fri sikt mot LUX (ett av humanisternas och teologernas vackra hus).

Utsikt från 14 våningen, Forum Medicum. Till höger i bild ligger LUX, med testen “Men vänta nu” på taket.

29/08/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gästbloggare Anna W Gustafsson: Nytt kursmoment med fokus på språkets centrala roll för det mellanmänskliga mötet

Språket ett av de viktigaste arbetsverktygen för många yrkesgrupper i vården: Det är till exempel genom språket den professionella får kunskap om symtom eller lidande.

Normer och förväntningar på hur man säger något och vad som ens kan uttryckas i olika situationer varierar mellan kulturer och grupper. I vården kan sådana skillnader få konsekvenser för vilka utredningar som görs och för de beslut som tas om fortsatt behandling. Men trots att vi vet detta, saknas ofta ett språkligt perspektiv i utbildningar inom vården.

För att öka medvetenheten om språkets betydelse har vi utvecklat ett kursmoment som dels introducerar studenterna till forskning om samtal, dels ger dem möjligheten att träna sin förmåga att se vad som händer i samtalet. Under våren 2023 har vi testat detta moment under Psykologprogrammets första termin.

Vårt undervisningsmoment inspirerades av CARM (Conversation Analysis Role Play Method), en samtalsanalytisk metod för att träna professionellas samtalskompetens och språkliga medvetenhet. Metoden bygger på samtalsanalytisk forskning om vad som kan utgöra problem i samtal och hur dessa kan övervinnas. Tanken är att den typ av professionella samtal som tränas först beforskas i praktiken; sedan utgår man i träningsmomentet ifrån inspelade autentiska samtal.

Workshoppen förbereddes och planerades av två medarbetare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora: en språkvetare (Anna W Gustafsson) och en psykolog och tillika kursansvarig lärare (Elinor Schad). Av etiska och kostnadsmässiga skäl fick vi istället för ett inspelat autentiskt samtal använda en utbildningsfilm. Det är inte idealiskt – men visade sig fungera bra. Inför workshoppen delades filmen upp i nio klipp. Ytterligare fyra medarbetare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk HUmaniora, anlitades som samtalsledare och deltog i förberedelserna.

Själva kursmomentet startade med en inledande föreläsning som gav studenterna en uppsättning begrepp inför workshoppen och en grundförståelse av samtal som språklig praktik.

På eftermiddagen genomfördes workshoppen i grupper. Den valda filmen närstuderades och diskuterades ett klipp i taget enligt en procedur som bidrar till att så många iakttagelser som möjligt kommer upp till diskussion. I slutet fanns tid för en mer allmän diskussion.

När studenterna i efterhand fick reflektera över dagen i en enkät konstaterade de att föreläsningen var inspirerande och givande, och att den fungerade som ögonöppnare och tankeställare. Framför allt tog de upp sådant som förväntningar på hur samtalet fortsätter (så kallade prefererade och disprefererade svar), kulturkrockar, skillnader mellan olika typer av samtal och inte minst: det att få begrepp för sådant de enbart intuitivt förstått tidigare.

Eftermiddagens workshop sågs som lärorik, motiverande och spännande. Många tog upp vikten av gruppen som resurs liksom att träna på att se saker i olika perspektiv. Flera studenter betonade att workshoppen visade vikten av lyhördhet för språkbruket; medvetandegörande och utvecklande var återkommande ord i reflexionerna.

För oss som deltog som lärare och samtalsledare är det uppenbart att det ger en teoretisk förankring till något som annars ofta lärs ut som en praktisk och teknikorienterad förmåga. Momentet har potential att skapa en större medvetenhet om kommunikativa val i ett professionellt samtal. Och inte minst fungerar det som ett upplevelsebaserat lärande som uppskattas av både studenter och medverkande samtalsledare!

Tar man språkets centrala roll för det mellanmänskliga mötet på allvar, dvs. språkets centrala roll för yrkespraktiken, så behöver man göra plats för den här typen av språkligt inriktade moment i professionsutbildningar. Vårt moment gjordes som en pilot bekostad av BRCMH, och vi gör gärna fler sådana piloter på andra professionsutbildningar! Är du intresserad: hör av dig till oss på BRCMH. Vi bollar gärna tankar och idéer. Det går också att få ta del av en utförligare rapport om vårt pilotmoment.

Anna W Gustafsson, språkvetare och medarbetare i BRCMH

24/08/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Utvärderingsdags

Som vanligt har den här terminen vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora varit fylld av aktiviteter inom forskning, samverkan och utbildning. Som vanligt har det under terminen tillkommit saker vi inte förutsett, de allra flesta har varit sådant som vi aktivt glatt oss åt. Andra – not som much.

En sak som vi kunnat förutse och som vi förberett oss inför var arbetet med en självutvärdering. Ja, för det är redan dags (allt enligt centrumets föreskrifter) att utvärdera Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora. Utvärderings/bedömningskriterierna blev beslutade i februari, utvärderarna utsågs i mars, självutvärderingsrapporten var klar i april (och vi hann stämma av innehållet med ”kritiska vänner” och våra medarbetare, vilket var otroligt värdefullt), de tre utvärderarna fick den den 5 maj, de ska lämna sin utvärdering till vår styrelse i slutet av september. Snabba ryck, alltså.

Strukturen i vår självutvärdering bygger på bedömningskriterierna (ingen överraskning). Bedömningskriterierna är hämtade från centrumets föreskrifter och det är också föreskrifterna som ligger till grund för centrumets nuvarande verksamhetsplan. Det blev alltså naturligt för oss att skriva delar av rapporten som en uppföljning och utvärdering av vår verksamhetsplan. Vi visste ju att vi jobbat på bra, men det jag fylldes av en inre tillfredsställelse när vi kunde ”checka av” det ena leveransmålet efter det andra. Och se att vi förflyttar oss i helt rätt håll givet effektmålen.

I en arbetssituation där allt är komplext, där tiden aldrig riktigt tycks räcka till, där ambitionsnivån ständigt ligger över vad som är realistiskt, då blir det nästan en lättnad att följa en checklista och kunna sätta den där bocken i rutan = ”klart”.

Jag har under mina dryga 20 år inom universitetsvärlden kunnat se en enorm ökning av just checklistor och system. Ibland är de ovärderliga. Ibland verkar de ha kommit till som en (1) lösning på problem – check, check, check, bra, löst, moving on. Men om vi inte tillåter tid för samtal, reflektion och lyssnande på inspel från flera olika håll (inte enbart inifrån den egna filterbubblan), då är inte problemet löst fullt ut. I vår utvärderingsrapport har vi alltså valt att göra flera olika ”SWOT-analyser” (Strengths, Weaknesses, Opportunities, Threats) som kan hjälpa oss att navigera rätt som centrum även i framtiden, tillexempel när vi skriver nästa verksamhetsplan eller kompetensförsörjningsplan. För tänk om framtida verksamhet, inklusive prioriteringar av olika slag, och framtida rekrytering skulle bli enbart checklistor vi bara bockar av. Ryyyys, nej, vår självvärdering visade oss, med all önskvärd tydlighet, att vår framgång beror på att vi omsätter tvärvetenskapliga perspektiv, på riktigt.

Bloggen tar ett sommaruppehåll nu, välkomna tillbaka i slutet av augusti!

Tolkning av bild: Rabatt som inte följt en checklista, utan låtit många olika fröer gro.

30/06/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Organisation Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gästbloggare: Elinor Schad

Epione projektet

Flera av våra medarbetare här vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora har påbörjat forskningsprojekt redan under 2022. Men det tar ju tid att få snurr på dem. Elinor Schad, fil dr, leg. psykolog, universitetslektor i pedagogisk psykologi, är en av dem som lagt ner mycket tid på projektplanering inklusive etikprövning. För ett par veckor sedan fick hon grönt ljus för projektet Epione.

I den grekiska mytologin var Epione den helande gudinnan, som kom med smärtlindring. Ett passande namn för det projekt som Elinor själv beskriver så här:

“Den senaste tidens alltmer frekventa rubriker om arbetssituationen inom hälso- och sjukvården har inte gått oss förbi. Vi vill förstå vårdpersonalens arbetssituation på djupet och hur den kan påverka – nu och på längre sikt.

Vi leder ett projekt som undersöker hur nyutexaminerad vårdpersonal upplever sin arbetssituation och arbetstrivsel samt hur detta korrelerar med självomhändertagande, utvecklingen av empatitrötthet samt sekundärt trauma.

Just nu söker vi dig som precis tagit examen från läkar-, psykolog-, sjuksköterske-, logoped-, fysioterapeut- eller audionomprogrammet. Under fyra år vill vi följa dig i ditt nya arbete.

Forskningshuvudman för projektet är Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora, Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Studien är godkänd av Etikprövningsnämnden.

Huvudansvarig forskare
Elinor Schad, fil dr, leg. psykolog, universitetslektor i pedagogisk psykologi
E-post: elinor.schad@psy.lu.se
Mer om mig i Lunds universitets forskningsportal: Elinor Schad — Lund University

Forskningshuvudman:
Martin Garwicz, Centrumledare BRCMH tillika professor i integrativ neurofysiologi
E-post: martin.garwicz@med.lu.se“

20/06/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Projekt

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Podcast i Vetenskap & Hälsa

Webbplatsen Vetenskap & Hälsa är ett samarbete mellan tre viktiga aktörer i södra Sverige: Lunds universitet, Malmö universitet och Region Skåne. Vetenskap & Hälsa, som också ger ut en tidskrift två gånger om året, vill informera om forskning inom medicin, hälso- och vårdvetenskap i Skåne på ett enkelt, informativt och sakligt sätt.

Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora har under sina inledande verksamhetsår haft kontakt med redaktörerna för Vetenskap & Hälsa eftersom vi vill berätta om medicinsk humaniora i detta forum (också). Nu bygger Vetenskap & Hälsas arbete primärt på publicerade forskningsrön. ”Men vi vill göra en podcast – med Katarina Bernhardsson”. Och en podcast blev det: ”När Kafka gör läkare mer empatiska” [länk nedan]. När jag talade med Jenny Loftrup (vetenskapsjournalist och den som intervjuar Katarina i podcasten) någon vecka efter att podcasten lagts ut på Vetenskap & Hälsas hemsida, berättade hon att den fått många lyssnare redan. Tydligen hade detta förvånat, eftersom podcasten är “lite annorlunda” jämfört med andra. Om Vetenskap & Hälsas poddar handlar om t ex klimakteriet, diabetes eller om åldrande, så attraherar de lyssnare som så att säga är i ”den primära målgruppen”. Vår primära målgrupp verkar vara stor – läsare av denna blogg ingår också i den, det är jag rimligt säker på.

Såhär skriver Vetenskap & Hälsa på sin hemsida:

” Blivande läkare läser idag medicinsk humaniora. Vi intervjuar litteraturvetaren Katarina Bernhardsson från Lunds universitet om hur skönlitteratur och diskussioner med kursare hjälper studenterna att förstå mer om både sig själva och sina patienter. För i skönlitteraturen, precis som i livet, möter läkarstudenterna en mångfald av människoöden, öppna för olika tolkningar och de stora existentiella frågorna. Jenny Loftrup ställer frågorna. Länk till mer information och textversion”

Länk till själva poddavsnittet på SoundCloud: Stream episode När Kafka gör läkare mer empatiska by Vetenskap & hälsa podcast | Listen online for free on SoundCloud

09/06/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

I medierna Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Gästbloggare: Anna W Gustafsson

Omslag till boken: Det är en gåva att få sova som ett barn.

En av våra medarbetare vid Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora, Anna W Gustafsson, har just kommit ut med en bok: “Det är en gåva att få sova som ett barn“. Jag läste den. Och så bad jag Anna gäst-blogga. Det gör hon nu om:

När forskning, liv och skrivande möts: en personlig skildring av livet i barncancervärlden

Som forskare formas man hela tiden av sina erfarenheter. Nya horisonter öppnar sig, blicken ändrar sig. Det hände också mig. När jag var nyantagen doktorand med fullt fokus på politiska pamfletter under 1700-talet insjuknade min son, 21 månader gammal, i leukemi. I 2,5 år levde vi i barncancervärlden. Det var som om själva livet skiftade gestalt och blev något annat. Allt förändrades, också vi.

Under de åren bloggade jag, för släkt och vänner som bodde långt bort, för de som inte vågade höra av sig, och för andra familjer i barncancervärlden som följde vår blogg. Men efteråt, när behandlingen var färdig och allt hade gått bra, lämnade jag också bloggen. Jag laddade ner den som textfil och den blev liggande. I 16 år.

Vi kastade oss in i vardagen igen. Det var inte lätt, men det var en lättnad. 1700-talets politiska debatt var som lördagsgodis. Men när avhandlingen var klar, det var då tiden i barncancervärlden började märkas, då min ändrade blick började synas också i min forskning. Jag fick en post-doc på Vårdalinstitutet och undersökte kommunikation mellan invandrarfamiljer och läkare i barndiabetesvården.

Senare arbetade jag i ett projekt där vi undersökte de metaforer vuxna patienter i palliativ cancervård använde för att tala om sin cancer. Projektet var en direkt konsekvens av min ändrade blick. När man befinner sig i en sårbar situation blir man hudlös. Man letar ord som kan fånga de nya erfarenheterna. Och man snubblar över orden: det störde mig ofta att man pratar om barn med cancer som ”krigare”, min två-åring krigade inte, han behövde få leka, få vara barn, få skratta. Men det var det språk som fanns till hands: alla använde kampmetaforer. Sådant diskuterade vi i vårt projekt.

Men inte förrän nu, när min son är tjugo år och på väg ut i livet, har jag återvänt till bloggen. Det var som att det gick upp för mig att bloggen behövde bli en bok. När jag började redigera bloggen så var det som om flera berättelser tog form – berättelser som behövde berättas.

Det var berättelser om lek och lekens betydelse för ett barn som är sjukt och dess syskon.

Det var berättelser om vad livet blir med svår sjukdom i familjen: vardagen, det skoningslösa och ändlösa i dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. De flesta patografier eller sjukdomskildringar är skrivna i efterhand, gestaltade; pregnanta och laddade ögonblick har valts ut för att fånga viktiga aspekter. Men vad gör det med en att leva i det dag efter dag? Jag ville bevara den autenticiteten, jag ville berätta om det skoningslösa i det. Därför är formen fortfarande bloggens, de autentiska anteckningarna är kvar, bara redigerade stilistiskt.

Det var berättelser om mötet med vården. Sjukhuset och avdelningen som blev ett andra hem. 150 nätter på sjukhus. Vad betyder det att leva med sjukdomen, blodvärdena, cellgifterna, sövningarna, antibiotikakurerna i 2,5 år, varje dag. Hur blir mötet med sjukhuset då? Det är vårt liv, det är deras jobb.

Det var berättelser om rädsla, om livet och döden, men jag visste inte, och vet inte, vad det blir för berättelse för andra, som inte var med. Som forskare har man ofta full kontroll över hur ens forskning kommer att läsas och förstås. Som författare till en bok om personliga erfarenheter är det något helt annat. Jag får helt enkelt se vilka berättelser som uppstår i mötet med läsaren. Kanske kan boken vara någon till stöd. Kanske kan den rentav ändra någons blick?

Länk till boken “Det är en gåva att få sova som ett barn”: https://www.bod.se/bokshop/det-aer-en-gava-att-fa-sova-som-ett-barn-anna-w-gustafsson-9789180804110

23/05/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

I medierna Medarbetare

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Existentiell motståndskraft

Lunds universitet har under flera år avsatt medel för tematiska samverkansinitiativ, som söks internt inom Lunds universitet och som förutsätter autentisk samverkan med parter i det omgivande samhället. Det är alltid hård konkurrens om medlen. Jag har alltid undrat varför. Det är inte särskilt mycket pengar till vart och ett av initiativen (mellan 500tkr-800tkr/år) och det är mycket tid och kraft som ska plöjas ner i en ansökan. Jag vill tro att intresset för att vilja ”få” ett tematiskt samverkansinitiativ handlar om det som är själva grundidén bakom universitetets satsning: det breda tvärvetenskapliga samarbetet inom akademin (minst tre fakulteter ska vara representerade) i samverkan med aktörer med tydligt syfte att göra skillnad. Vem vill inte jobba med det, liksom?!

Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora är med i ett av de senast beviljade samverkansinitiativen: Existentiell resiliens: Kontemplation, estetik, medkänsla (ERiCi). Martin Garwicz, professor i i integrativ neurofysiologi och centrumledare för BRCMH, är en av tre projektkoordinatorer. De andra två koordinatorerna är Christine Wamsler, professor i hållbarhetsvetenskap vid Centre for Sustainability Studies, LUCSUS och Max Liljefors, professor i konsthistoria och visuella studier.

Initiativet utforskar rollen av kontemplation, estetik och medkänsla för att motverka stress, fragmentering och förlust av mening som ligger till grund för dagens samhälleliga kriser. Det innebär att stödja existentiell motståndskraft genom integrerade tillvägagångssätt som länkar samman konst och hälsa, natur och hälsa, inre förändring, relationsbyggande och hållbarhet på individuell, kollektiv och global nivå.

Samverkansinitiativet har alltså forskningsanknytning vid Samhällsvetenskapliga, Medicinska, Konstnärliga och Humanistiska/Teologiska fakulteterna vid Lunds universitet samt vid SLU i Alnarp. Forskarna samverkar med representanter för professioner inom hälso- och sjukvården, hållbarhet, skolor och högre utbildning.

Läs gärna mer om samverkansinitiativet i artikeln: Den inre resan mot en hållbar framtid (på Lunds universitets webbplats).

Martin och Max vid eventet “The Unexpected” 1 juni 2023 när de talar om samverkansinitativet.

15/05/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Projekt

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

”Afternoon Tea” – ett framgångsrikt möteskoncept

Afternoon tea. Photo: Manki Kim/unsplash

Vi har närt en känsla av att det är fler än vi som anser att medicinsk humaniora är något som kan berika vårdprofessionsutbildningarna. Den känslan har bekräftats det senaste året, inte minst i höstas när vi bjöd in till vårt allra första ”Afternoon Tea”. Tanken med ”tea-et” är att skapa ett återkommande forum för alla som arbetar med professionsutbildning inom människovårdande yrken, och som är intresserade av att använda metoder från medicinsk humaniora i sin undervisning. Jag ska villigt erkänna att jag brukar försöka ducka möten som äger rum så sent som 16.00-17.30. Men det gör minsann inte andra! Med skohorn fick vi plats med alla 30 deltagare från många olika ämnen och program även nu den 18 april.

Temat denna gång var ”Samtalet som yrkespraktik”. Pia Dellson (borde få titeln hedersbloggare) sammanfattar vad som hände:

Två medarbetare vid BRCMH, Elinor Schad, psykolog och kursledare vid psykologprogrammet, och Anna W Gustafsson, som är språkvetare och arbetar vid Språk- och litteraturcentrum, rapporterade om ett pilotprojekt där psykologstudenterna på termin 1 har fått prova på metoden CARM, Conversation Analytic Role-play Method. Psykologstudenterna har i utvärderingen av det nya kursmomentet uttryckt att de fått många aha-upplevelser om samtal och en fördjupad syn på sitt framtida yrke.

Anna berättade om metoden och sedan ledde hon och Elinor tillsammans en prova-på-session.

Pia Dellson, läkare och filmvetare vid BRCMH, berättade tillsammans med Marianne Kylberg och Pia Hovbrandt som är universitetsadjunkter på arbetsterapeutprogrammet om hur de i samarbete infört en medicinsk humaniora-strimma kring film på termin 1 (som ni även läst om här). Studenterna har fått se filmen En oväntad vänskap och diskuterat synen på funktionsvariationer och rehabilitering, vilket lett till betydelsefulla insikter. Som ett moment i kursmålet utveckling av professionell kompetens har studenterna därefter skrivit essäer om sin syn på sin framtida yrkesroll, och enligt kursledarna har filmseminariet lett till tydligt fördjupade reflektioner jämfört med tidigare kurser.

Martin Garwicz, centrumledare för BRCMH, ledde slutligen en diskussion om hur medicinsk humaniora kan användas inom utbildningarna och hur man kan skapa utrymme för dessa metoder och moment.

Och eftersom eventet nu anordnats två gånger är det härmed att betrakta som en lundensisk tradition. Vi återkommer till hösten med ett nytt rafflande program, te och varma scones! Vill ni vara säkra på att inte missa inbjudan till nästa Afternoon Tea, mejla till Asa.Thormahlen@med.lu.se

02/05/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

Medarbetare Verksamhet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Alumn blev “utskrivningsklar” – och krönikör

Sophie Cervin var en av de läkarstudenter som gick den valbara kursen “Medicin som humaniora” i höstas. Hon bestämde sig för att arbeta om sitt examensprojekt till en krönika i Läkartidningen och nu är den publicerad! “Och nu är du utskrivningsklar” heter krönikan och såhär skriver Sophie:

“Under de sista veckorna på läkarprogrammet i Lund gick jag en valbar kurs, »Medicin som humaniora«, vilken gav mig möjlighet att reflektera över den utbildning jag höll på att avsluta och det yrke som väntade mig, bara några veckor fram. Min kliniska blick, mina medicinska glasögon, fick en ny lins och det tycktes som om alla detaljer som annars hade varit svåra att prata om under utbildningen blev mycket skarpare. Så började jag fundera på mig själv och mina kursare och vad vi gått igenom tillsammans under en fem och ett halvt år lång utbildning, en akademisk och intellektuell omstöpning för att lära oss att simultant hålla distans och visa empati – att vara känslomässigt engagerade samtidigt som vi kliniskt observerar. Och alltmedan examen närmade sig började jag fundera mer och mer på mig själv som utskrivningsklar – jag kommer inte längre att vara inskriven på universitet, jag kommer inte längre att få allt det jag ska lära mig under terminen serverat på ett fat i form av kursmål, och jag kommer inte längre att kunna hävda att jag inte har något medicinskt ansvar. Jag släpps ut från avdelningen, något så när färdigbehandlad. Och det har vi ju fått lära oss, att ingen patient går hem utan utskrivningsinformation.”

Redan här får vi på Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora gåshud. Tänk er själva. Att få läsa att det vi jobbat så länge och mycket med faktiskt kan få precis den effekt vi eftersträvar. Och får läsa om det i ett helt annat format än kursvärderingar (men vi klagar inte över dem, tro inte det! Det finns för övrigt blogginlägg om kursvärderingars ovärderliga innehåll här och här och här och här.)

Ännu ett citat från krönikan bjuder jag er på, det handlar om den “utskrivna” läkarens uppgift. Det gick rakt in i solarplexus på mig:

“Det är dags att planera inför framtiden. Tänk på vad som är din uppgift. Att bota. Kan du inte det, då ska du lindra och trösta med de medel du har. Patienterna kommer till sjukhuset för att de är rädda och vill ha hjälp. De kommer att lägga hela sin ångest och rädsla hos dig, och du måste kunna ta emot det utan att själv bli uppäten. Lyssna på patienten. Hon är din lärare. Lyssna.”

Läs den fullständiga krönikan av Sophie Cervin i Läkartidningen här:
Och nu är du utskrivningsklar (lakartidningen.se)

12/04/2023

Åsa Thormählen

Inlägget postades i

I medierna Studentutsagor

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar